jimmyhh

mycket av det jag kommer skriva nu har jag redan skrivigt. men nu kommer det en gång och så ska jag skriva massor jag inte skrivigt förut. allt började med våld. mina föräldrar orkade inte mer och soc blev inblandade. efter 2 år så hamnade jag ju på psyke de e där jag anser att dom behandlat mig felaktigt men pappa skickade tyfligen ett mail till chefen där på 4 stycken a4 papper. nästan alla som jobbade där fick sparken då, asså seriöst jag dunkade skiten ur personal som inte ens hade någon utbildning. man ska behandla människor med psykiska problem utan utbildning. hur i helvete ska det fungera? detta är sjukt jag satt och sökte på chefen på eugenia då jag var inlagd där och kolla skilnaderna på bilderna

år 2004:



år 2007:



ja hur funkar detta då jag trodde inte mina ögon. från att vara överläkare på en mottagning för psykiskt sjuka barn till att bli dommare i hunduppvisningar? förstår ni? kan man inte ta hand om människor så kanske hundar funkar. nej men allvarligt vad är det för övergång lixom.

hur som helst så finns det välldigt blandade kännslor för dessa 4 månader i mitt liv som jag var på sluten vård. det finns personer som jobbade där som jag skulle villja träffa idag och säga tja kommer du ihåg mig du gjorde så jag stod ut när jag satt där. sen andra jag skulle villja träffa spotta i ansiktet och säga du fuckade upp mitt liv.

just nu mår jag inte bra alls. den ända i min familj jag älskar är pappa. jag älskar säkert mamma också men känner inte dom känslorna för henne så det knasat till sig regält. pappa älskar jag och jag litar på honom. jag sitter här med tårarna i ögonen men får inte ut något. tyck att jag är en tönt för att jag vågar säga hur jag mår. låt samhället knulla dig sen ska vi se hur du mår. skillnaden är att ni som tycker jag är tönt ni skulle bli sönder knullade av samhället jag blev bara knullat. jag har alltid slagit tillbaka. ni vågar bara sitta där. nu tänker jag inte bråka mer med er för nu är det min blogg.

att jag skadat min mamma känns lite men att jag skadat pappa svider. jag har fan försökt att knivhugga honom. detta var innan jag fick vård. som tur var glev kniven ut handen när jag skulle hugga. sen att jag skadat mina syskon känns knappt. att jag skadat personal på psyket bryr jag mig inte ens om. att andrea måste se mina utbrott är som salt i såren. jag har aldrig slagit henne, aldrig skadat henne och kommer aldrig göra det. men att hon bara behöver se mig så det svider mer än allt annat.

det finns så mycket hat i min kropp just nu. hat till alla som försökt vårda mig men misslyckats. ni tog flera månader av mitt liv.

detta är till min mamma och ni får tycka att jag är sjuk. jag skriver inte detta för att verka cool. det är fucking fakta

Mamma <3 jag måste säga att jag hatar att älska dig. du är min mamma men jag får ingen kontakt med dig. jag vet att du är rädd för mig. men efter det jag gjort mot dig så förstår jag det. jag skulle också vara rädd om jag sätt samma saker som dig. jag har slagit dig men jag har förändrats nu. när jag får utbrott så drar du för att du är rädd att jag ska slå dig. jag har ändrats nu. du åker för att du inte orkar se mig så men hur ska vi någonsin lösa det här då om du bara sticker. jag hade bråkat med er och du snackade inte med mig på flera dagar det ända du frågade när jag kom hem var om jag ätit typ. vet inte hur jag ska göra. för börjar jag prata med dig blir det så jävla kännsligt. om du ens stannar för att lyssna men drar du så blir jag bara lack. jag funderar på om det inte är min tur att sticka.

nu slutar jag med detta inlägg innan det blir för grovt. men jag vill tacka andrea som alltid finns här. fan jag avr ju trött klockan 12 typ nu är klockan snart 3 och då e jag pigg igen. men men. nu ska jag vidare. andrea förtjänar all kärlek jag kan ge henne. nu sover hon så sött och jag vill inte väcka henne. önskar hon kunde vara vaken lika mycket som mig men min kropp plågas grovt av det här jag har ingen ork kvar alls och mina ögon svider hela tiden. nu ska jag väll hitta på något annat. pusspåre