jag hade roligt då men jag vill aldrig göra om det.

jag satt och chattade lite med cilla då hon skickade  bilder från typ 2007. visst hade vi roligt men jag vill aldrig leva så igen. och så jävla dåligt som jag mådde så var inte dom roliga stunderna så många. hatar att jag levt så men allt jag gjort har gjort mig till den jag är idag. cilla skickade 2 bilder till mig eller ja 3 men lägger upp två utan dom. med respekt för dom andra människorna så har jag täckt deras ansikten.





det som gjorde mig chockad var att på bilderna röker jag marlboro. jag tycker de är det äckligaste som finns men jag ahde glömt att det var det jag rökte förut tills jag kom på att prins var det bästa men iaf nu röker jag inte.

bilderna ger mig både bra och dåliga minnen. men en sak saknar jag faktiskt från bilderna. MITT HÅR.  men iaf när bilderna togs så satt vi och väntade på allt folk. hm vad fanns i min ryggsäck? ja de listar ni nog ut själva.

jag tycker det är sjuk hur vi levde. plåga sig igenom skolan på vardagarna, jag drack även då men om vi ska bortse från mig så kan jag förklara hur alla levde. direkt efter skolan på fredagen så var det ´hem och pumpa böckerna för att få plats med öl/sprit i ryggan. när någon/några vart och köpt sprit träffades alla. alla fick den sprit/öl  dom skulle ha. sedan var det dags att för alla att gå hem gömma drickan och äta middag med sina föräldar. efter det kom smsen. jag är klar är du? sen drog vi ut. och ja drack. alla höll på med alla och fulla blev vi. en person deckade och jag ringde ambulansen. nästa helg var allt som vanligt igen och vi körde på. sen höll vi på så där hela tiden. kommer aldrig glömma hur mitt hjärta slog när jag gick förbi en polisbil men 1 flaskor vodka i ryggsäcken. det klirade om ryggsäcken och polisen stirrade. jag ingnorerade honom och gick därifrån. tur att vi aldrig åkte fast. sen minns jag då polisen kom till skolan på kvällen och alla var tvungna att ta upp händerna ur fickorna och stå mot ett staket. polisen kom och körde nästan på oss. en polis bröstade upp sig mot tobbe sen tog dom våra person uppgifter och vi kunde dra vidare.

man levde alltid med stressen. "blåljusen stressar oss men vi är vana" alltid rädslan att åka fast. men vi klarade oss och fortsatte med det vi gjorde. sen fick jag min alkoholförgiftning och då bröt jag nästan kontakten med alla. vi hade inget gemensamt länge då jag slutade dricka. vissa har jag umgåtts lite med efteråt men jag tänker aldrig gå tillbaka till det där livet. jag har en bild till.



fy fan vad  full jag var och det var kallt som fan. tror nästan det var minusgradet men jag var så full så jag frös inte. nej alkoholen förstör bara. nu tänker jag inte skriva mer om det men ni får en låt.

Artist: block 44

Låt: alkoholismen



pusspåre

felaktig behandling inom psykiatri vården

mycket av det jag kommer skriva nu har jag redan skrivigt. men nu kommer det en gång och så ska jag skriva massor jag inte skrivigt förut. allt började med våld. mina föräldrar orkade inte mer och soc blev inblandade. efter 2 år så hamnade jag ju på psyke de e där jag anser att dom behandlat mig felaktigt men pappa skickade tyfligen ett mail till chefen där på 4 stycken a4 papper. nästan alla som jobbade där fick sparken då, asså seriöst jag dunkade skiten ur personal som inte ens hade någon utbildning. man ska behandla människor med psykiska problem utan utbildning. hur i helvete ska det fungera? detta är sjukt jag satt och sökte på chefen på eugenia då jag var inlagd där och kolla skilnaderna på bilderna

år 2004:



år 2007:



ja hur funkar detta då jag trodde inte mina ögon. från att vara överläkare på en mottagning för psykiskt sjuka barn till att bli dommare i hunduppvisningar? förstår ni? kan man inte ta hand om människor så kanske hundar funkar. nej men allvarligt vad är det för övergång lixom.

hur som helst så finns det välldigt blandade kännslor för dessa 4 månader i mitt liv som jag var på sluten vård. det finns personer som jobbade där som jag skulle villja träffa idag och säga tja kommer du ihåg mig du gjorde så jag stod ut när jag satt där. sen andra jag skulle villja träffa spotta i ansiktet och säga du fuckade upp mitt liv.

just nu mår jag inte bra alls. den ända i min familj jag älskar är pappa. jag älskar säkert mamma också men känner inte dom känslorna för henne så det knasat till sig regält. pappa älskar jag och jag litar på honom. jag sitter här med tårarna i ögonen men får inte ut något. tyck att jag är en tönt för att jag vågar säga hur jag mår. låt samhället knulla dig sen ska vi se hur du mår. skillnaden är att ni som tycker jag är tönt ni skulle bli sönder knullade av samhället jag blev bara knullat. jag har alltid slagit tillbaka. ni vågar bara sitta där. nu tänker jag inte bråka mer med er för nu är det min blogg.

att jag skadat min mamma känns lite men att jag skadat pappa svider. jag har fan försökt att knivhugga honom. detta var innan jag fick vård. som tur var glev kniven ut handen när jag skulle hugga. sen att jag skadat mina syskon känns knappt. att jag skadat personal på psyket bryr jag mig inte ens om. att andrea måste se mina utbrott är som salt i såren. jag har aldrig slagit henne, aldrig skadat henne och kommer aldrig göra det. men att hon bara behöver se mig så det svider mer än allt annat.

det finns så mycket hat i min kropp just nu. hat till alla som försökt vårda mig men misslyckats. ni tog flera månader av mitt liv.

detta är till min mamma och ni får tycka att jag är sjuk. jag skriver inte detta för att verka cool. det är fucking fakta

Mamma <3 jag måste säga att jag hatar att älska dig. du är min mamma men jag får ingen kontakt med dig. jag vet att du är rädd för mig. men efter det jag gjort mot dig så förstår jag det. jag skulle också vara rädd om jag sätt samma saker som dig. jag har slagit dig men jag har förändrats nu. när jag får utbrott så drar du för att du är rädd att jag ska slå dig. jag har ändrats nu. du åker för att du inte orkar se mig så men hur ska vi någonsin lösa det här då om du bara sticker. jag hade bråkat med er och du snackade inte med mig på flera dagar det ända du frågade när jag kom hem var om jag ätit typ. vet inte hur jag ska göra. för börjar jag prata med dig blir det så jävla kännsligt. om du ens stannar för att lyssna men drar du så blir jag bara lack. jag funderar på om det inte är min tur att sticka.

nu slutar jag med detta inlägg innan det blir för grovt. men jag vill tacka andrea som alltid finns här. fan jag avr ju trött klockan 12 typ nu är klockan snart 3 och då e jag pigg igen. men men. nu ska jag vidare. andrea förtjänar all kärlek jag kan ge henne. nu sover hon så sött och jag vill inte väcka henne. önskar hon kunde vara vaken lika mycket som mig men min kropp plågas grovt av det här jag har ingen ork kvar alls och mina ögon svider hela tiden. nu ska jag väll hitta på något annat. pusspåre


Danderyds ungdomspsykiatri

Jag glömmer aldrig då jag sa jag sticker nu. det var år 2002 jag vägrade ta mina sprutor och pappa åkte med mig till min dåvarande diabetes läkare som skulle förklara vad som hände om jag inte tog mitt insulin. jag var då 8 år och när min läkare började skälla på mig så började jag slåss. personalen låste dörrarna och slängde sig över mig. pappa och jan alm (läkaren.) höll i mig, jag slog mig låss, dom tog mig igen. jan sa men släpp han då så får han verkligen känna att dörren är låst och att han inte komemr någonstans. dörren var av glas med stål ram och pappa säger till jan. är du dum i huvudet tror du inte han kommer igenom dörren. det är för fan glas. men menar du att han skulle slå sönder glaset? kan han slå oss så är väll fan inte någon glasruta något problem. efter några timmars utbrott så åkte vi vidare till danderyds ungdomspsykiatri. vi satt i väntrummet då jag blev helt galen. jag kastade iväg alla stolar jag fick tag i. jag välte upp och ner på ett bort. bordsskivan lådsnade jag sparkade av bordsbenet och började slåss med det järnröret. personalen backade tills dom fick tag på röret. pappa satte sig på en stol med mig i famnen och höll i mig. jag tog fart med huvudet slog bakhuvudet i hans panna så att hans bakhuvud åkte in i betongväggen. han släppte och ställer sig upp och skriker på personalen. vafan står ni bara och tittar för? det är för fan ert jobb att ta hand om honom och ni låter honom misshandla mig? jag ahr fan tagit mig hit där jag trode jag skulle få hjälp emn ni tittar ju fan bara så vart ska jag ta vägen? dom la in mig där i 2 dygn och sen fick jag åka hem då jag inte hade några utbrott under tiden jag låg där.

efter någon vecka skulle pappa dit och prata om mediciner till mig och jag ville inte följa emd in så jag väntade i bilen. eftersom att det är ungdomspsykiatri så är väntrumemt låst och amn kan bara öppna om man är personal. jag satt i bilen och tröttnade så jag gick till ytterdörren till väntrummet knackade på. när pappa stod vid dörren och tittade på mig så sa jag. jag sticker nu. jag gick därifrån och pappa kunde ju bara titta på eftersom det var låst han sprang till receptionen och hämtade personalen. när han kom ut så var jag redan borta. han gick till bilen och började åka runt och leta efter mig han ringde till polisen och jag satt uppe i skogen och såg när han åkte runt och letade efter mig. efter ett tag gick jag enr på vägen. pappa stannade och sa till polisen i telefonen jag har hittat honom nu. han bad mig att gå in i bilen. jag sa om jag aldrig mer behöver gå in dit. han lovade och vi åkte tillbaka dit så han kunde säga att han hittat mig och sen åkte vi hem. och jag behövde aldrig mer åka dit.

Pappa jag älskar dig ♥



Pusspåre

mamma

Tänk när man var liten och inte hade några problem? det stämmer ändå inte? jag hade problemen när jag avr liten att alltid ha blodsockret på rätt nivå är ju inte specielt lätt när man går på dagis? ett litet barn som inte vill äta och bara springa omkring det går ju fan inte. men när jag avr liten så var problemen få. jag saknar dig mamma, du finns ju fan här men du är borta. visa att du bryr dig innan det blir försent och jag sticker. orkar inte vänta på dig längre. jag tror att jag hatar dig men om jag lägger ner mina tårar på dig så måste jag väll älska dig? Jag fattar att det varigt svårt för dig att se vad samhället gjort emd mig och hur jag behandlat er men pappa har gått igenom precis samma sak. varför blir du inte som han då? pappa har fått lika mycket stryck som dig. jag tror fan jag slagit han mer. KAN DU INTE FATTA ATT JAG FÖRÄNDRATS? kommer du fram till mig så kommer jag inte slå dig? jag vet att du sagt att du inte orkar mer och att du tycker att jag är sjuki huvet. jag kom för fan ut ur din kropp kan du inte ens försöka? mamma jag tror att kärleken lätt blir till hat men den dan jag får familj då? kan du inte ens prata med mig hur ska du då kunna prata med dina barnbarn? Jag har sätt vad du skrivigt. hur bra du trivs när du satt bredvid jocke vid pianot. och hur allt var ett helvete så fort du skrev om mig. jag vet inte men jag hoppas att du älskar mig. men hur ska du kunna älska mig när du inte vet vem jag är? du har sätt mig slåss du har sätt mig ligga och spy blod pga av mina gamla alkoholproblem. men du pratade inte med mig när jag snodde all er sprit, när jag kom hem full nästanvarje dag? jag kommer ihåg när jag snodde en 70is jäger av er. ni sa ingenting och jag kom hem dyngrak på en tisdag. jag satte mig bredvid er i soffan och stank sprit. jag somnade på soffan är jag vaknade hade ni gått därifrån. jag gick upp och la mig i sängen och vad hörde jag dagen efter? inte ett jävla ord. men den tiden är förbi. när man ska du fatta att jag förändrats? jag kommer ihåg när jag slog sönder min dörr. du sa att du inte orkade mer och att jag inte skulle slå sönder något mer. jag satt i trappan och blodet rann för fan ner dör handen och du satte dig i bilen sen försvan du. pappa kom hem och undrade hur det var med handen. han brydde sig om mig och du om huset. för fan. du borde dra åt helvete. men jag vet inte. älskar jag dig? jag tror det men nu vet jag ine längre när jag tänker efter. allt jag känner för dig är hat men längst in finns det nog kärlek. lycka till att få fram den.




Vi delar upp det i kapitel

LIvets bok kapitel för kapitel.

1993

Jag föddes den 3e juni på lövenströmska sjukhuset. Livet var lugnt när jag var 8 månader fick jag ljumskbråck och opererades för det.

1994

jag var nu ett år, i desember började jag kissa otroligt mycket och gick och slog under vatten kranen för jag ville ha vatten. Vi satte oss i bilen mot st görans sjukhus. i bilen slocknar mina ögon, jag blev medvertslös och hamnade i koma. pappa körde hellre mig själv till sjukhuset än att lämna mig till en ambulans. vid häggvik mötte polisen oss på motorvägen, nu fick vi poliseskort pappa var nära på att köra om polisen ett antal gånger då han tyckte dom körde för långsamt. Framme på sjukhuset fick diagnotiserat diabetes.

1995

Under hela året var mamma ledig och var hemma med mig då jag inte var tillräckligt gammal för att dagispersonalen skulle kunna ta hand om min diabetes.

1996

Jag var nu 3 år och började på dagis. 

1997

Nu var jag 4 år och började ta mina insulin sprutor själv. mamma och pappa skötte diabetesen men jag tog sprutorna. innan jag tog dom på mig själv övade jag på mina gosedjur.

nu hoppar vi till 2000

Jag började i skolan och allt gick som det skulle.

2001

Började jag i 2an och nu började problemen komma.

Jag kunde inte koncentrera mig i skolan och började bli agresiv.

2002.

Jag skolkade och började att slåss hemma. Ingen ville hjälpa oss men tillslut kom soc hem till oss för att se hur jag bettede mig. Jag attacerade dom och visade inga som helst empati känslor.
efter ett bråk emd min diabetes läkare så fördes jag till danderyds ungdomspsyk. i väntrummet slågs jag med allt som var tillgängligt. jag slog sönder bord och stolar och när stolarna gick sönder slet jag av stolsbenen som bestod utav järn och så slogs jag med dom. efter två dygn släpptes jag. utan någon som helst behandling.

2003

Jag slogs allt mer och mer, struntade helt i skolan och i mina föräldrar.

2004

bup=barn och ungdoms psykiatri kom hem till oss. jag blev arg på dom började slåss och tillslut skickade jag en tvättkorg i doms bakhuvud. nu insåg dom vilka problem jag hade och jag blev insatt på eugenia hemmet. barn och ungdoms psyk. inlåst i 2 månader. det heter trångs vård men det var aldrig någon vård. Jag pratade med olika psykologer. en psykolog såg rivmärken på mina axlar. hon frågade vem som gjort dom. jag sa att så blir det när någon håller i mig och jag gör motstånd. den person som fick skulden var min mamma och nu förlorade mina föräldrar vårdnaden om mig. jag sattes i en fosterfamilj. Dagsvård på barn psyk och resten av tiden i fosterfamilj.
mamma hade nu fått en polisanmälan för misshandel. när jag bott hos fosterfamiljen i en vecka hade dom ett möte på psyket då jag sagt att mamma inte skadat mig mer än personalen på psyket och att det var jag som misshandlade henne. dom tog bort hennes anmälan och anmälde mig för misshandel. på fredagen hade dom ett möte i 4 timmar. jag var uppe på avdelningen och slogs för fullt. jag lådsades lugna ner mig så att personalen släppte mig. jag snodde personalens nyklar sprang ner för trappan in i mötesrummet. Mamma satt och grät och rummet var fullt. jag tog tag i en stol och kastade iväg den mot personalen. nu hade jag 3 vuxna på mig som försökte hålla fast mig. jag slet mig loss och drog av mig tröjjan. kolla på min kropp nu då. skadorna är från personalen vem fan är det som ska anmälas? efter att jag kastat fler stolar och slagits mer så släpade dom upp mig för trappan. efter 2 timmar kom dom upp och jag fick åka hem och sova hemma i min säng för första gången på över 2 månader. jag var hemma och fick flera utbrott då jag inte ville åka tillbaka till psyket. när dom sa att dom skulle komma och hämta mig så hotade jag med att ta livet av mig och tog en överdos av insulin.  efter 2 månaders dagsvård blev jag utskriven.

jag fick medicinen concerta för att var lite lugnare.

tiden på eugenia var nu över men ärren sitter fortfarande kvar.

2005

mina utbrott var färre men lika brutala. jag kunde fortfarande slåss upp i mot 3 timmar i sträck. jag började i högstadiet och nu började jag att snusa och röka 12 år gammal.

2007 så kom alkoholen in i bilden. jag började dricka på helgerna. sen blev det varje helg sen blev det nästan varje dag. drygt 5 dagar i veckan. jag var full hela tiden och hade mist all respekt för mina föräldrar och dom stod helt hjälplösa. min diabetes läkare började prata med mig om alkoholen men jag gick bara därifrån.

2008

Jag drack fortfarande lika mycket och den 25 april fick jag alkoholförgiftning. den kan ni läsa om genom att klicka här .  Efter den slutade jag dricka men fortsatte att röka och snusa. Nu började det bli bråk med olika människor och jag gick väll aldrig riktigt säker när jag var ute. jag träffade andrea och bodde hos henne i en månad så att alla bråken skulle lugna sig.

2009

Jag slutade röka och snusa första januari och började leva ett helt nytt liv. alkohol fri och kroppen fylld med kärlek till andrea. mina utbrott är idag nästan obefintliga. några kommer ibland men dom är små. nu lever jag ett liv jag är stolt över och trivs med och jag och andrea är fortfarande lika kära och har snart varigt tillsammans i 10 månader.

Det här är min livs historia.

pusspåre


Alkoholförgiftning

Hej alla läsare det var ett tag sen jag uppdaterade. Nu har jag skapat en ny kategori som heter mitt förflutna. Här tänkte jag berätta om allt som hänt. Jag börjar med alkoholförgiftningen.

Jag satt i skolan och skickade sms till min langare. all sprit var slut. Jag skickade runt lite sms till slut kunde jag fixa men då fick jag och 2 kompisar åka till haninge eller huddinge och köpa kommer inte ihåg om det var haninge eller huddinge. Vi kom hem dumpade spriten där den skulle vara. pappa Hade vart och hämtat sara (min dåvarande flickvän) Jag drog hem hämtade sara och pengar till pizza. Jag, Sara och linus knallade ner till Mexicanan och åt pizza, förbi ica för att köpa schweppers eller hur det nu stavas. Drog hem till fredrik och började blanda medans sara var ute och pratade telefon med neo. Vi satte oss i soffan och shotta. Calle kom förbi och bjöd mig på 2 öl. Efter en kvart hade jag fått i mig en 70is vodka och 2 starköl. Jag hade rätt så stora alkohol problem men det var inget jag insåg då. jag började röjja och gled runt. Efter ett tag gick jag till toaletten och började spy. sara kom in och sa vafan när jag gick var han nykter. Sara ringde min pappa. Calle hade mig under ena armen och linus under den andra. Nu blev det svart när jag kom ut från fredrik men sen satt jag i bilen. Pappa kom och hämtade mig. Jag låg i bilen med Hinken. Pappa körde hem mig och jag låg och spydde. Pappa sa att jag skulle in till maria pol. Jag blev vansinnig och började slå honom. Han bad mig sluta men jag stod och veva. jag kommer ihåg att vi gick ut till bilen sen vaknade jag igen utanför sjukhuset. Somnade igen vaknade på en bår och läkarna sprang med mig. somnade och vaknade i ett rum på akuten. Jag ligger i sängen. Läkarna kommer in och säger hur mycket har han druckit. Jag svarar en 70is och 2 öl, läkarna säger att jag inte kunde veta det eftersom jag var så full. pappa skrek på läkarna. varför i helvete lyssnar ni inte på han, han har full koll på hur mycket han druckit. det kom in en utlänsk läkare och jag skrek. Ska det va så jävla svårt att få en svenk läkare på ett svenskt sjukhus? Läkaren gick fram till mig och sa på dålig svenska. Går det bra med en iranie? Jag skrek dra åt helvete jävla neger. Efter några minuter kom det en svenk läkare. sara släppte min hand och så fort jag vaknade skrek jag vart i helvete är sara? Läkarna och pappa förklarade att hon satt bredvid och så tog hon min hand igen, så höll jag på i några timmar. Nångång under tiden som jag låg deckad så blev jag magpumpad. Jag är glad att jag var medvetslös då. Efter några timmar vaknar jag upp i ett annat rum med dropp i båda armarna och sara är borta jag sätter mig upp och skriker. Vart fan är jag någonstans? Pappa förklarar lugnt att dom flyttat upp mig till en avdelning och att sara ligger hemma hos oss och sover. Nu var vell klockan runt 3 på natten och jag sov i en kvart vaknade och spydde blod, sov i en kvart vaknade och spydde blod. så höll jag på till klockan 11 på förmidagen då läkarna gav mig antikräkmedel. då slutade jag dricka. min kropp hade dagit så mycket stryk av all alkohol. det var inte värt att leva på det sättet. hel halsen var sönder skuren av att jag spytt så mycket. Det tog dagar innan jag kunde äta och 2 veckor innan jag kunde dricka kolysyrat igen. Är det värt att ¨det där ska hända för att få ha roligt. Jag drack inte för att det var roligt utan för att jag hade alkoholproblem. jag är glad att jag kom bort från det där. ni kan få några bilder.



Bilden är tagen ganska precis innan jag började spy.



Låt bilden tala för sig själv.

Ja det här har varigt jobbigt att skriva. Jag hoppas att jag kan dela med mig av mina erfarenheter och få någon att få en annan syn på livet.

Ta det lugnt.

Pusspåre

glömde en sak.

Provresultaten var 4 i promille och 4 i etanolhalt. man ska dö på 4 så jag hade tur. pusspåre

RSS 2.0