Så nära att svimma
Jag har rätt tur att jag inte ligger på sjukhus just nu. För idag var det riktigt nära att jag svimmade på grund av min diabetes. Jag kallsvettades, skakade och hade kramp. kramp är det sista man får innan man svimmar.
Det började med att jag jobbade som vanligt vi var ute och fixade en grej när jag började bli låg så vi åkte förbi ica och jag köpte en mars och en läsk. åt mars´en och sen åkte vi tillbaka till jobbet. Då åt jag lunch och drack läsk men steg inte i blodsocket. på vägen tillbaka till jobbet så började jag se suddigt och känna mig rätt så ostadig men jag tänkte att det var lugnt för jag skulle ju snart äta lunch. Jag började kall svettas medans maten var i micron. Jag blev inte så orolig för maten var ju på väg. Jag åt halva min matlåda sen började jag skaka. Det kändes som att matsmältningen inte funkade alls så jag började få rätt ont i magen. Nu när jag såg suddigt, svettades som en gris, hade ont i magen och skakade så slutade jag äta och gick och la mig i en av sängarna vi har på jobbet. När jag lagt mig så började jag få kramp i benen. Sen fick jag kramp i armarna. Nu låg jag där i sängen med kramp i armar och ben och en fruktansvärd värk i magen, kläderna började bli blöta av allt svett och jag var rätt så säker på att jag skulle svimma. För det var otroligt nära och jag har aldrig svimmat förut så det kändes riktigt obehagligt samtidigt som jag kände mig så borta i skallen att jag knappt var orolig. Jag kände mig så lugn fast jag hade en sån panik.
Får jag inte läkar vård när jag svimmar av diabetesen så hamnar jag i koma och sen dör jag. Men jag kände mig knappt orolig. Jag förstår inte varför. Kände mig inte alls som mig själv just då. Jag hatar verkligen att ligga still om jag inte ska sova. Men jag låg där i sängen i nästan en och en halv timme och tyckte inte ens att det var jobbigt. Jag bara låg där och det kändes som jag var i en helt annan värld.
Efter en och en halv timme så hade blodsockret börjat stabilisera sig så då borde ju allt vara bra. Men jag var fruktansvärt ostadig när jag reste mig upp ur sängen. Kunde knappt hålla mig på fötterna men jag försökte gå en sväng på jobbet men så långsamt har jag nog aldrig gått i hela mitt liv.
Det slutade med att jag åkte hem och la mig på soffan och här har jag legat sen jag kom hem vid klockan 3. Jag är helt jävla slut i hela kroppen och jag är fruktansvärt glad att jag ligger här och inte i en sjukhus säng. Men snart är det väl dags att ta några långsamma steg till sängen och hoppas att man mår bättre imorgon.
Jag försöker verkligen ta hand om mig så bra jag kan men vissa saker kan man inte styra över.
Bilden är inte tagen idag men jag tyckte att den passade bra här.
Pusspåre
Det började med att jag jobbade som vanligt vi var ute och fixade en grej när jag började bli låg så vi åkte förbi ica och jag köpte en mars och en läsk. åt mars´en och sen åkte vi tillbaka till jobbet. Då åt jag lunch och drack läsk men steg inte i blodsocket. på vägen tillbaka till jobbet så började jag se suddigt och känna mig rätt så ostadig men jag tänkte att det var lugnt för jag skulle ju snart äta lunch. Jag började kall svettas medans maten var i micron. Jag blev inte så orolig för maten var ju på väg. Jag åt halva min matlåda sen började jag skaka. Det kändes som att matsmältningen inte funkade alls så jag började få rätt ont i magen. Nu när jag såg suddigt, svettades som en gris, hade ont i magen och skakade så slutade jag äta och gick och la mig i en av sängarna vi har på jobbet. När jag lagt mig så började jag få kramp i benen. Sen fick jag kramp i armarna. Nu låg jag där i sängen med kramp i armar och ben och en fruktansvärd värk i magen, kläderna började bli blöta av allt svett och jag var rätt så säker på att jag skulle svimma. För det var otroligt nära och jag har aldrig svimmat förut så det kändes riktigt obehagligt samtidigt som jag kände mig så borta i skallen att jag knappt var orolig. Jag kände mig så lugn fast jag hade en sån panik.
Får jag inte läkar vård när jag svimmar av diabetesen så hamnar jag i koma och sen dör jag. Men jag kände mig knappt orolig. Jag förstår inte varför. Kände mig inte alls som mig själv just då. Jag hatar verkligen att ligga still om jag inte ska sova. Men jag låg där i sängen i nästan en och en halv timme och tyckte inte ens att det var jobbigt. Jag bara låg där och det kändes som jag var i en helt annan värld.
Efter en och en halv timme så hade blodsockret börjat stabilisera sig så då borde ju allt vara bra. Men jag var fruktansvärt ostadig när jag reste mig upp ur sängen. Kunde knappt hålla mig på fötterna men jag försökte gå en sväng på jobbet men så långsamt har jag nog aldrig gått i hela mitt liv.
Det slutade med att jag åkte hem och la mig på soffan och här har jag legat sen jag kom hem vid klockan 3. Jag är helt jävla slut i hela kroppen och jag är fruktansvärt glad att jag ligger här och inte i en sjukhus säng. Men snart är det väl dags att ta några långsamma steg till sängen och hoppas att man mår bättre imorgon.
Jag försöker verkligen ta hand om mig så bra jag kan men vissa saker kan man inte styra över.
Bilden är inte tagen idag men jag tyckte att den passade bra här.
Pusspåre
Kommentarer
Trackback
