jimmyhh

1 enda flyttkartong kvar sen är allt upp packat. I den flytt kartonen ligger Andrea´s kamera så jag har inte kunnat ta några bilder på lägenheten.

Gårdagen gick åt till att skruva ihop ett skötbord till Elvira och att skruva ihop hatthyllan. Min mamma och pappa kom hit med en borrmaskin så vi kunde montera hatthyllan. 

Min dotter är väldigt underbar. Vi flyttade på skötbordet, hennes spjälsäng och min och Andrea´s dubbelsäng under tiden hon sov i dubbel sängen och hon vaknade inte. Hon är som sin far. Sover som en stock!

titta själva!



I måndags träffade Andrea och Elvira Elviras syssling Robin som nu tydligen har fått rs-virus så Elvira har varit väldigt trött och hostig senaste dagarna. VI får hoppas hon har en förskylning och inte rs.

Pappas prinsessa ♥


Hur som helst så börjar det likna något här i lägenheten. Som jag sa så är nöstan alla kartonger upp packade så det börjar bli lite ordning och reda. Det blir bra som fan det här och imorgon så ska jag till jobbet igen. Då är semestern slut. Det är underbart skönt att det bara tar 30 minuter till jobbet nu och inte en timme som det gjorde innan.


Ett av alla Bokstavsbarn

Jag gick in på bloggen via telefonen igår och hittade en kommentar som gav mig ett leende på läpparna.



För det första vill jag tacka för att du läser min blogg och tycker den är intressant. För det andra vill jag säga att allting kommer att lösa sig.

Jag kommer ihåg när jag mådde som sämst. Skolan gick åt skogen och jag hade väldigt många utbrott. Människor sa åt mig att allt kommer bli bra en dag men jag bad dom dra åt helvete. Människorna som sa att det skulle gå bra visste ingenting om hur det var att leva med en diagnos och snackade bara skit. Men det som fick mig att kämpa var att jag hade bestämt mig att allt skulle bli bra en dag. Lite dubbelmoral kanske, Jag vägrade lyssna när dom sa att det skulle bli bra för att dom var ovetande om situationen men ändå var det allt jag tänkte på.

Jag tycker att det är otroligt viktigt att ha mål i livet. Hade jag inte haft några mål så hade jag aldrig kommit hit. Jag började för 5-6 år sedan att sätta upp mål om att inte ha några utbrott. Det var ju omöjligt eftersom att jag inte kunde styra när jag fick dom. Jag kunde ju inte ens hindra dom.

Då fick det bli ett nytt mål. Ta reda på vad som startar ett utbrott och se till att undvika det. Det tar tid men man lär sig till slut. Idag har jag inte haft något utbrott på 3 år. Förut hade jag utbrott 3-4 timmar åt gången vilket var 5-6 gånger i veckan.

Och det ända som fick mig att kämpa mig igenom allt detta utan att ta livet av mig var att jag hade bestämt mig för att en dag skulle jag lämna det bakom mig och få leva mitt eget liv som inte styrs av någon annan.

När jag har bestämt mig så ger jag mig inte. Så är det bara. Jag ger mig aldrig. Jag dör hellre stående än lever ett liv på knä, om ni förstår vad jag menar?

Skolan var absolut inte min grej. I vuxen livet så får man själv bestämma om man vill sitta på ett kontor eller tex jobba som snickare. Alla klarar inte av att sitta på kontor och alla klarar inte av att vara snickare men när man går i skolan så har man inget val. Då ska man sitta vid den där bänken och prestera det som läraren vill. Det funkade inte och jag gick ut skolan med katastrofala betyg.

Det ända jag tänkte på när jag gick i skolan var att jag en dag skulle slippa sitta där och få jobba. Jobba ordentligt med kroppen och slippa sitta still.

Idag har jag fast anställning. Utan att visa upp ett papper ifrån skolan så har jag fått ett fast jobb. Min klasskamrater sa åt mig att jag aldrig skulle bli något om jag inte gick i skolan och fick bra betyg.

Nu går dom andra året på gymnasiet och får 1 050 kr i månaden och jag har fast jobb och har råd att försörja min flickvän och min dotter. Jag som i deras ögon aldrig skulle bli något.

Jag kommer nog aldrig jobba som Läkare eller Advokat men det är inte det jag vill. Jag vill röra på mig och ha pengar så det räcker. Inte tjäna stora pengar på något jag tycker är jobbigt och tråkigt.

Så trotts att ingen trodde på mig så nådde jag mitt mål. För att jag är så jävla envis och skiter i dom människor som vill trycka ner mig. Har jag bestämt mig så lyckas jag.

Det jag vill säga dig är att allting går. Så länge DU vill. Så länge DU bestämt dig så spelar det ingen som helst roll vad dom andra tror eller säger.

Mitt mål var att få ett jobb jag trivs med och en familj jag älskar. Flytta hemifrån och stå stadigt på mina egna ben.

Jag har nått mina mål och trivs med mitt liv. Jag hoppas du klarar det du med!

Och till alla föräldrar. Ska man kunna växa upp måste man behandlas som en vuxen.

Och till "Ett av alla Bokstavsbarn" Kommentera igen och skriv in din mail eller om du har en blogg. Skulle vilja snacka med dig!