Vi delar upp det i kapitel
LIvets bok kapitel för kapitel.
1993
Jag föddes den 3e juni på lövenströmska sjukhuset. Livet var lugnt när jag var 8 månader fick jag ljumskbråck och opererades för det.
1994
jag var nu ett år, i desember började jag kissa otroligt mycket och gick och slog under vatten kranen för jag ville ha vatten. Vi satte oss i bilen mot st görans sjukhus. i bilen slocknar mina ögon, jag blev medvertslös och hamnade i koma. pappa körde hellre mig själv till sjukhuset än att lämna mig till en ambulans. vid häggvik mötte polisen oss på motorvägen, nu fick vi poliseskort pappa var nära på att köra om polisen ett antal gånger då han tyckte dom körde för långsamt. Framme på sjukhuset fick diagnotiserat diabetes.
1995
Under hela året var mamma ledig och var hemma med mig då jag inte var tillräckligt gammal för att dagispersonalen skulle kunna ta hand om min diabetes.
1996
Jag var nu 3 år och började på dagis.
1997
Nu var jag 4 år och började ta mina insulin sprutor själv. mamma och pappa skötte diabetesen men jag tog sprutorna. innan jag tog dom på mig själv övade jag på mina gosedjur.
nu hoppar vi till 2000
Jag började i skolan och allt gick som det skulle.
2001
Började jag i 2an och nu började problemen komma.
Jag kunde inte koncentrera mig i skolan och började bli agresiv.
2002.
Jag skolkade och började att slåss hemma. Ingen ville hjälpa oss men tillslut kom soc hem till oss för att se hur jag bettede mig. Jag attacerade dom och visade inga som helst empati känslor.
efter ett bråk emd min diabetes läkare så fördes jag till danderyds ungdomspsyk. i väntrummet slågs jag med allt som var tillgängligt. jag slog sönder bord och stolar och när stolarna gick sönder slet jag av stolsbenen som bestod utav järn och så slogs jag med dom. efter två dygn släpptes jag. utan någon som helst behandling.
2003
Jag slogs allt mer och mer, struntade helt i skolan och i mina föräldrar.
2004
bup=barn och ungdoms psykiatri kom hem till oss. jag blev arg på dom började slåss och tillslut skickade jag en tvättkorg i doms bakhuvud. nu insåg dom vilka problem jag hade och jag blev insatt på eugenia hemmet. barn och ungdoms psyk. inlåst i 2 månader. det heter trångs vård men det var aldrig någon vård. Jag pratade med olika psykologer. en psykolog såg rivmärken på mina axlar. hon frågade vem som gjort dom. jag sa att så blir det när någon håller i mig och jag gör motstånd. den person som fick skulden var min mamma och nu förlorade mina föräldrar vårdnaden om mig. jag sattes i en fosterfamilj. Dagsvård på barn psyk och resten av tiden i fosterfamilj.
mamma hade nu fått en polisanmälan för misshandel. när jag bott hos fosterfamiljen i en vecka hade dom ett möte på psyket då jag sagt att mamma inte skadat mig mer än personalen på psyket och att det var jag som misshandlade henne. dom tog bort hennes anmälan och anmälde mig för misshandel. på fredagen hade dom ett möte i 4 timmar. jag var uppe på avdelningen och slogs för fullt. jag lådsades lugna ner mig så att personalen släppte mig. jag snodde personalens nyklar sprang ner för trappan in i mötesrummet. Mamma satt och grät och rummet var fullt. jag tog tag i en stol och kastade iväg den mot personalen. nu hade jag 3 vuxna på mig som försökte hålla fast mig. jag slet mig loss och drog av mig tröjjan. kolla på min kropp nu då. skadorna är från personalen vem fan är det som ska anmälas? efter att jag kastat fler stolar och slagits mer så släpade dom upp mig för trappan. efter 2 timmar kom dom upp och jag fick åka hem och sova hemma i min säng för första gången på över 2 månader. jag var hemma och fick flera utbrott då jag inte ville åka tillbaka till psyket. när dom sa att dom skulle komma och hämta mig så hotade jag med att ta livet av mig och tog en överdos av insulin. efter 2 månaders dagsvård blev jag utskriven.
jag fick medicinen concerta för att var lite lugnare.
tiden på eugenia var nu över men ärren sitter fortfarande kvar.
2005
mina utbrott var färre men lika brutala. jag kunde fortfarande slåss upp i mot 3 timmar i sträck. jag började i högstadiet och nu började jag att snusa och röka 12 år gammal.
2007 så kom alkoholen in i bilden. jag började dricka på helgerna. sen blev det varje helg sen blev det nästan varje dag. drygt 5 dagar i veckan. jag var full hela tiden och hade mist all respekt för mina föräldrar och dom stod helt hjälplösa. min diabetes läkare började prata med mig om alkoholen men jag gick bara därifrån.
2008
Jag drack fortfarande lika mycket och den 25 april fick jag alkoholförgiftning. den kan ni läsa om genom att klicka här . Efter den slutade jag dricka men fortsatte att röka och snusa. Nu började det bli bråk med olika människor och jag gick väll aldrig riktigt säker när jag var ute. jag träffade andrea och bodde hos henne i en månad så att alla bråken skulle lugna sig.
2009
Jag slutade röka och snusa första januari och började leva ett helt nytt liv. alkohol fri och kroppen fylld med kärlek till andrea. mina utbrott är idag nästan obefintliga. några kommer ibland men dom är små. nu lever jag ett liv jag är stolt över och trivs med och jag och andrea är fortfarande lika kära och har snart varigt tillsammans i 10 månader.
Det här är min livs historia.
pusspåre
1993
Jag föddes den 3e juni på lövenströmska sjukhuset. Livet var lugnt när jag var 8 månader fick jag ljumskbråck och opererades för det.
1994
jag var nu ett år, i desember började jag kissa otroligt mycket och gick och slog under vatten kranen för jag ville ha vatten. Vi satte oss i bilen mot st görans sjukhus. i bilen slocknar mina ögon, jag blev medvertslös och hamnade i koma. pappa körde hellre mig själv till sjukhuset än att lämna mig till en ambulans. vid häggvik mötte polisen oss på motorvägen, nu fick vi poliseskort pappa var nära på att köra om polisen ett antal gånger då han tyckte dom körde för långsamt. Framme på sjukhuset fick diagnotiserat diabetes.
1995
Under hela året var mamma ledig och var hemma med mig då jag inte var tillräckligt gammal för att dagispersonalen skulle kunna ta hand om min diabetes.
1996
Jag var nu 3 år och började på dagis.
1997
Nu var jag 4 år och började ta mina insulin sprutor själv. mamma och pappa skötte diabetesen men jag tog sprutorna. innan jag tog dom på mig själv övade jag på mina gosedjur.
nu hoppar vi till 2000
Jag började i skolan och allt gick som det skulle.
2001
Började jag i 2an och nu började problemen komma.
Jag kunde inte koncentrera mig i skolan och började bli agresiv.
2002.
Jag skolkade och började att slåss hemma. Ingen ville hjälpa oss men tillslut kom soc hem till oss för att se hur jag bettede mig. Jag attacerade dom och visade inga som helst empati känslor.
efter ett bråk emd min diabetes läkare så fördes jag till danderyds ungdomspsyk. i väntrummet slågs jag med allt som var tillgängligt. jag slog sönder bord och stolar och när stolarna gick sönder slet jag av stolsbenen som bestod utav järn och så slogs jag med dom. efter två dygn släpptes jag. utan någon som helst behandling.
2003
Jag slogs allt mer och mer, struntade helt i skolan och i mina föräldrar.
2004
bup=barn och ungdoms psykiatri kom hem till oss. jag blev arg på dom började slåss och tillslut skickade jag en tvättkorg i doms bakhuvud. nu insåg dom vilka problem jag hade och jag blev insatt på eugenia hemmet. barn och ungdoms psyk. inlåst i 2 månader. det heter trångs vård men det var aldrig någon vård. Jag pratade med olika psykologer. en psykolog såg rivmärken på mina axlar. hon frågade vem som gjort dom. jag sa att så blir det när någon håller i mig och jag gör motstånd. den person som fick skulden var min mamma och nu förlorade mina föräldrar vårdnaden om mig. jag sattes i en fosterfamilj. Dagsvård på barn psyk och resten av tiden i fosterfamilj.
mamma hade nu fått en polisanmälan för misshandel. när jag bott hos fosterfamiljen i en vecka hade dom ett möte på psyket då jag sagt att mamma inte skadat mig mer än personalen på psyket och att det var jag som misshandlade henne. dom tog bort hennes anmälan och anmälde mig för misshandel. på fredagen hade dom ett möte i 4 timmar. jag var uppe på avdelningen och slogs för fullt. jag lådsades lugna ner mig så att personalen släppte mig. jag snodde personalens nyklar sprang ner för trappan in i mötesrummet. Mamma satt och grät och rummet var fullt. jag tog tag i en stol och kastade iväg den mot personalen. nu hade jag 3 vuxna på mig som försökte hålla fast mig. jag slet mig loss och drog av mig tröjjan. kolla på min kropp nu då. skadorna är från personalen vem fan är det som ska anmälas? efter att jag kastat fler stolar och slagits mer så släpade dom upp mig för trappan. efter 2 timmar kom dom upp och jag fick åka hem och sova hemma i min säng för första gången på över 2 månader. jag var hemma och fick flera utbrott då jag inte ville åka tillbaka till psyket. när dom sa att dom skulle komma och hämta mig så hotade jag med att ta livet av mig och tog en överdos av insulin. efter 2 månaders dagsvård blev jag utskriven.
jag fick medicinen concerta för att var lite lugnare.
tiden på eugenia var nu över men ärren sitter fortfarande kvar.
2005
mina utbrott var färre men lika brutala. jag kunde fortfarande slåss upp i mot 3 timmar i sträck. jag började i högstadiet och nu började jag att snusa och röka 12 år gammal.
2007 så kom alkoholen in i bilden. jag började dricka på helgerna. sen blev det varje helg sen blev det nästan varje dag. drygt 5 dagar i veckan. jag var full hela tiden och hade mist all respekt för mina föräldrar och dom stod helt hjälplösa. min diabetes läkare började prata med mig om alkoholen men jag gick bara därifrån.
2008
Jag drack fortfarande lika mycket och den 25 april fick jag alkoholförgiftning. den kan ni läsa om genom att klicka här . Efter den slutade jag dricka men fortsatte att röka och snusa. Nu började det bli bråk med olika människor och jag gick väll aldrig riktigt säker när jag var ute. jag träffade andrea och bodde hos henne i en månad så att alla bråken skulle lugna sig.
2009
Jag slutade röka och snusa första januari och började leva ett helt nytt liv. alkohol fri och kroppen fylld med kärlek till andrea. mina utbrott är idag nästan obefintliga. några kommer ibland men dom är små. nu lever jag ett liv jag är stolt över och trivs med och jag och andrea är fortfarande lika kära och har snart varigt tillsammans i 10 månader.
Det här är min livs historia.
pusspåre
Kommentarer
Postat av: Pamela
När jag läser det här vill jag bara gråta, det är så hemskt!! :(
Jag vill inte bara gråta för det utan för att du träffat Andrea som hjälpt dig och funnits där. Jag är verkligen glad över att du slutat dricka och snusa/röka samt att du vart stark nog att sluta med allt och startat om med en nytt liv.
Postat av: madeleine
Jimmy, du är en vardagshjälte. En av dem man aldrig får lära känna om de inte delar med sig av sina erfarenheter... och det gör du. Du är fantastisk =) Hur du än kommer att ha det i framtiden så kommer du veta att du har kraften att skapa ditt eget liv och forma det på ett sätt du kan vara stolt över, älskar dig för din förmåga att välja din egen väg som ger kraft och själförtroende, vägen som får dig att växa. Kamiz/ Madeleine
Postat av: sandraa
jag håller med dom över. tyckte om det sista :) dvs år 2009
Postat av: Matilda
Du har varit med om mycket dåligt, men överlevt. Nu är det sällan man ser dig arg/sur vilket är bra, bara fortsätta du har hittat rätt väg :)
Kram M
Postat av: Alex
Tänk att jag va så duktig att jag kunde läsa hela alltet... du borde skriva en bok jimmyh.. nej men seriöst.. vilken uppväxt.. och jag trodde min va illa :o herregud... fick tårar i ögonen... fast sen log jag när andrea kom in i bilden ^^
Postat av: Anonym
sjysst att du delar med dig av ditt liv, det är rätt intressant att läsa om. keep up the good work!
Trackback
